Just nu är allt upp och ned. Dagarna går ut på att besluta mig om LA är tillräckligt värt att stanna 10 månader till i. För att citera Mysteriet på Greveholm så känns det så här: Nu är det braa, nu är det dåååligt. Nu är det braa, nu är det dåligt. Ja ni fattar. Det är sjukt svårt att det är lilla jag som själv måste ta det här beslutet. Det känns precis som att behöva göra slut med någon, samma känsla. Och jag hatar det. För jag vill vara kvar här, vill vara här året ut, det finns helt enkelt föör mycket grejer att göra här i Los Angeles för att jag ska vilja fara hem. Jag har börjat forma mitt liv och mina helger här och vännerna jag har här är guld! Kruxet kommer när min värdfamilj ger mig klump i magen. I fredags rann bägaren över och jag pratade med C och T om hur jag kände och hela helgen har jag bara velat komma här ifrån
Vill inte hänga ut de här men jag mejlar gärna er som vill, lämna en kommentar bara.

Åkte med Nana till våran kontaktperson Britt idag och pratade om min situation. När jag kom dit var jag helt säker på att jag ville börja med rematch och sätta igång men medans jag satt där vände det helt plötsligt, vad fan Emilia, du vill ju stanna, du kan inte åka hem, tok heller, det är värt att stanna, helt klart och allt tvivel och panikångesten jag känt tre dagar i sträck bara försvann. Hur som så började jag gråta mitt i allt prat med Britt var på hon, på en sekund, räcker mig en napkin box. Var tvungen och börja skratta när jag ryckte åt mig några näsdukar och säga till henne ”Britt this is sooo American with the napkins”. Kändes som i en Amerikansk film. Men som sagt. Det går upp och ner och jag vet varken ut eller in, den som vill ha ett tydligt svar får banne mig vänta, kanske i tio månader, då ska jag säga om det var värt det eller inte.