Begravningen var jättefin. Mitt livs värsta dag men väldigt fin. Min moster hade planerat allting, som vanligt. Typiskt henne att kunna planera och ha koll, styra och ställa, fast hon är borta. Allt var i vitt och rosa, alla sex kusiner hade rosa naglar, mosters favoritfärg. Prästen hade skrivit ett jättefint tal och det slog mig att alla människor som träffat henne hade samma bild av hur hon var, som moster eller vän, främling på stan, alla hade vi samma bild. På minnesstunden efteråt övergick gråten i skratt när folk plingade i glasen och delade med sig av minnen av min fina moster. Jag skulle bara plinga till och tillsammans med mina systrar sjunga en sång. Vet inte vars jag fick luft ifrån men innan jag hinner tänka efter står jag där och delar med mig av en typisk Ingerhistoria. Kändes fint och självklart och när vi sedan tog ton och började sjunga en välsignelse stämde inte bara Liljekvistarna in, alla i rummet sjöng med, väldigt mäktigt, som Inger velat ha det!