Två veckor har jag nu varit här i Connecticut. På måndag flyttar vi in i det nya huset vilket kommer bli såå skönt! I två veckor har jag levt i ett virrvarr med garderoben på golvet och flyttkartonger överallt. Ska bli fantastiskt att få packa upp och göra sig hemmastadd.

Vad händer då här på östkusten? Önskar jag kunde svara på det men fortfarande så står det ganska stilla och jag har inte kommit in i det nya tempot som faktiskt existerar här. Jag förstår inte, går runt och är trött, konstant! Inte för att jag är den morgonpiggaste av oss människor men hallå, det här är ju ta mig tusan rekord. Trodde i går att det hade vänt till det bättre när jag var ute med en tysk och en fransk på en klubb någonstans men så idag kom tröttheten tillbaka och jag höll på och somna till i bilen (körandes!) på väg hem från aupairmötet vi hade idag, skärpning.

Annars så är det en konstig känsla det här med att börja om på nytt igen. Jag går ju nu i tankarna att jag snart ska hem och att det börjar ta slut detta Usaår, och så samtidigt började allt om precis från början igen.Nytt ställe, ny familj, nya vänner, nya upplevelser. Och jag vet inte om jag hängde med i de där svängarna. Jag tycker det är jättekul och är tacksam för att jag är här. Men jag känner att jag är någon helt annanstans. Har massa planer och ideer på vad jag ska göra under min tid här på östkusten men samtidigt så är det tid att boka biljetter hem till Sverige och jag konstaterar att jag ganska snart (snarare än vad jag tror) ska hem för att sen komma tillbaka och bara ha en dryg månad kvar.

Hur som så ska jag imorgon in till NYC och hänga med, håll i dig moster, mina kusiners granne, Lisa Ekström! Hon bor sedan tre månader i New Jersey och klart man måste passa på att umgås när man bor så pass nära. Vi bor ju närmare nu än aldrig förr!

Nu ska jag kura ner mig i sängen, det är för övrigt svinkallt i mitt rum, och käka surisar och somna till lite vänner tror jag. Förresten, idag var det riktigt varmt och skönt ute. TJING

Än så länge har jag inget liv här i CT. Jag jobbar och när jag får den minsta tid över somnar jag! Hittar till ingenstans och fick börja köra bilen imorse, så jag har helt enkelt ingenting att skriva om. PUSS OCH KLEM

Snackade med Fellin på facebook och hon konstaterade att det skulle bli en dag på playan idag i Cali. Inte okej när det snöade här inatt.. Inte för att det är överdrivet varmt i LA, som jag trodde först när jag flyttade dit, men inte behövde jag varenda morgon dra på mig jackan för att inte frysa. Här har jag varje morgon sedan jag kom hit gjort det, och frusit ändå. Antar att jag blivit bortskämd med vänligare klimat men jag ser verkligen fram emot våren och kommer välkomna den med öppna armar!

Jajamensan, det är jag. Norskan hostade mig den sista helgen med säng och massa kärlek och bjöd mig på middag innan hon skjutsade mig till flygplatsen på lördag natt. Kändes konstigt men samtidigt helt rätt att sätta sig på flyget. Somnade direkt och sov till Texas där jag mellanlandade och sov även hela vägen från Texas till Connecticut. Kom fram vid noon och blev uppmött på flygplatsen av pappan och och 8åringen.

Det är svårt att säga hur det känns och hur det kommer gå men jag känner det att detta var helt rätt gjort av mig, inte för att kasta sig över den nya familjen och hylla den till skyarna efter två dagar bara, men igår morse när jag satt i bilen på väg till ungarnas skola så insåg jag vilken jäkla situation jag levt i de senaste 7 månaderna, och då hade jag bara sett på när mina CTkids åt frukost och gick och satte sig i bilen, alltså jobbat i 45 minuter.

Klockan är halv åtta men sängen kallar. PUSS på er!

Blev hejdåmiddag på the Grove och Cheesecake factory. Fick vänta 1 och en halv timme på bord men det var det ju värt! Tusen gånger om.

San Fransisco var jätteregningt och helt underbart. En väldigt mysig stad som bjöd på massa mysighetsfaktor! På grund av det regniga vädret blev bilderna inte av bästa kvalité, eller kanske mer att modellerna såg väl inte allt för fagra ut, därför får turistbilderna utebliva, ni får googla på SFs sevärdheter, här kommer istället en bild från vägen hem, vi körde längst med kusten och det var kjempefint!

Mellan helgernas alla aktiviteter tänkte jag uppdatera er med vad som sker i mitt liv här nere i Cali. Jag är som sagt i jakt på en ny familj och har in i det sista försökt få till det så jag får stanna här med mitt liv. För det är ju faktiskt det jag har här nu, även om inte värdfamiljen är den bästa och att jag mått skit i den och i arbetet så har jag ett underbart liv här med mina fina vänner som jag fått den stora äran att få lära känna. Det är tack vare de jag har kunnat stanna kvar och fått vara med och dela alla fina galej vi vart ute på.

Men, trots att man vill så funkar det inte alltid så nu har jag istället hittat mig en familj så långt ifrån Cali man kan komma, en familj i Connecticut! Dit flyttar jag om en vecka. Vet inte så mycket mer om allt mer än hur familjen ser ut och att de verkar vara jättegulliga. Har inte funnits tid till att göra research om området och vad som finns att göra eller om det finns några potentiella vänner. Men jag tänker att det får tiden visa. Ödet sa väl att det var där jag skulle hamna och att allt kommer bli bra. Stundvis har jag svårt att se det för det suger rent ut sagt att lämna detta, jag tänker inte ljuga och säga något annat. Jag älskar mina vänner och mitt liv här i Cali. Men jag vet även att jag hade frågat mig själv efter detta år varför jag inte gav mig själv en chans att få en bättre familj och jag vill inte leva med den tanken, hur kunde jag ha fått det? Må hända att det låter konstigt att vilja riskera att lämna det man älskar för något man inte vet kommer bli bra. Men när självkänslan ryker för många gånger så får hjärnan tala före hjärtat och då blir det så här. Men en vecka har jag fortfarande kvar här i Cali och jag är mitt uppe i helgens kavalkader som jag dock får fötälja eder om vid nästa tillfälle för efter ett dygn i San diego blir det nu Roadtrip med Geishan till San Francisco. PUSS på er

Känner att jag gör en massa nu men hinner inte uppdatera på bloggen. Så kan det gå när huvudet är fullt av virrvarr men jag ska göra mitt bästa för att dela med mig av mina senaste galej här i Cali.

Förra helgen började med att vi åkte till Norskans host grandparents och firade att hon hade fyllt år. För inte kan man missa Norskans födelsedag trots att man var någon vecka försenad. Jag och Carro hade knåpat ihop ett jättefint collage med massa bilder från vårat år här i Cali. Kristine hade med sig kalasmiddag och sedan blev det jacuzzi och till slutet av kvällen kom till och med Hippien och Geishan fram i sina rätta skepnader! Därefter kunde alla sova gott och vi fick alla vår skönhetssömn.



På lördagen skjutsade vi Fellin till bussen och for på lite shopping på del Amo. Därefter skildes vi från Norskan och Carro och jag drog hem till mig för att göra oss i ordning för kvällen. Vi hade nämligen blivit bjudna till Marits födelsedagsmiddag på en italiensk restaurang i Santa Monica, Buca de beppo och ja jag rekommenderar den starkt!



Det var jag och Carro tillsammans med massa 40plussare och vi hade det så trevligt! Vi blev presenterade för hennes vänner och träffade en tjej som hette Martina och oj vad hon såg ut som en Al Fakir! Så lik hon var de. Gluggen var där, skrattet, rösten, håret och rörelser.

Madde tillkom i slutet av festligheterna och vi tre drog sedan vidare ut för att prova på nattlivet i Santa Monica. Vi började på en bar, vatten för min del, och slutade på ett fullproppat dansgolv på en klubb som hette Makai. Det blev till att skaka rumpa till skön musik och efter en liten nattpromenad med några marinkillar (jättesnälla ni behöver inte oroa er) så körde vi hem Madde till Bel Air och styrde hem för att sova sked. Tror klockan var 6am när jag stängde ögonen mina, väldigt lyckad kväll!



På söndagen hade vi tänkt dra till körkan men det blev lite sovmorgon och istället brunchade vi med Kristine i Redondo. Jättegod pancake med chokladbitar och jordgubbar, så gott! Sedan dök Madde upp och Norskan drog med oss alla på manikyr! Det var något nytt för oss ofina svenskar men oj så fina vi blev. Därefter tog vi en välbehövlig och väldigt skön promenad hem till Kristine för att efter lite chill avsluta helgen med bio. Och det var förra helgen det

Jag vet jag ligger efter och ska uppdatera er inom kort men nu får ni nöja er med denna karamell: CARRO PÅ TV!

Vad svarar man en gråtande tioåring när han frågar varför jag inte kan stanna, i alla fall till hans födelsedag?

Nu ni. Som jag har väntat på att denna dag ska komma. Fram och tillbaka i 6 månader har jag väntat. Velat som bara den och tappert försökt blunda för besvären och levt livet här i underbara Cali. Jag ville så gärna och för jädra kul har jag haft det. Men, nu är beslutet taget och jag inser att det inte är värt att tära på självkänslan mer än vad jag redan så mycket har gjort. För visst har jag helt underbara vänner här och så otroligt roligt jag haft det, hela tiden har jag kännt att det går an ändå, det är bara ett litet jobb det där aupairandet. Men nej, blev ganska enkelt när jag frågade mig själv för hundrafemtielfte gången om jag kunde fortsätta i denna arbetsmiljö 6 månader till. Igår kväll pratade jag med C och T, de tog det bra.

Ja, nu blir det rematch! Önska mig lycka till.

Och för er som inte hänger med i svängarna så innebär rematch att jag tagit beslutet att inte stanna kvar i min nuvarande värdfamilj och på två veckor kommer få chansen att hitta en ny familj, någonstans i Usa, kan hamna var som helst. Finner jag ingen bra match så bokas det biljetter hem till Sverige och jag måste avsluta mitt aupairår.

Så ja, Emilia har ingen som helst kontroll över hennes framtid men hur det än må sluta så vet jag att detta beslut var det bästa jag någonsin hade kunnat ta. Tro på mig

Jag och Geishan tog oss en tur med bilen mot Santa Monica i lördags. Mitt ute på motorvägen ser vi en bil på höger sida med en snygging till karl vid förarsätet. Jag kör upp jäms med och till våran glädje satt det fler snygga karlar i bilen. Vi vinkar glatt och de vinkar tillbaka. Gasar på lite så vi kommer förbi varpå de kör ikapp. Jag säger till Carro, Ta kort ta kort! Hon vevar ner rutan och fotar medans killarna skrattar. Haha vad kul tänkte vi och kör vidare. Då helt plötsligt kör killarna upp på vänster sida om oss, vevar ner rutan och viftar med ett kvitto. Mitt fönster är nere men jag tar mitt förnuft till fånga och kommer ihåg att jag faktiskt kör, på en mångfilig motorväg dessutom.. Men Carro hon kastar sig bak i baksätet, är det karlar så är det, vevar ner rutan, jag kör upp så hon är jämsides med den andra bilen och hon sträcker sig ut och når kvittot. Och så gick det till när vi fick the freeway guys nummer! Allt skeende på en stor trafikerad motorväg i LA.

Stolta far vi hem till våran fina Calimamma Marit för lite kvällsmys. Vi kollar upp freewaykillarna på facebook och inser att vi har fått numret av en snygg skådis! Katjing!

Bilder får summera. Saknar er massa och längtar så tills i juni!

Helgen har bjudit på regn, blåst, sol och och lite mer sol. OCH inte att glömma, på väg hem från Hollywood ringde Carro och sa att det snöade i ja, Hollywood!

Hur som så är la familia här och det är fortfarande underbart. Dock märker jag hur svårt det är att vara värd. Vill inte göra de besvikna, de har ju trots allt åkt ganska långt för att få träffa mig och då måste de ju få lite valuta för pengarna!



Vi har såklart besökt Hollywoodskylten, kört runt i Beverly hills och Bel air, Rodeo Drive, lite walk of fame, Cheesecake factory, the Grove där vi nästan gick in i Gustaf Skarsgård, Shopping i LA downtown och idag var vi på Universal Studios och sedan bar det av till Hollywood boulevard och the Oscar! De har tajmat in det bra. Vi såg massa fina limousiner och sedan på långt håll, några i finkläder kliva ur limousinerna. Kul att ha varit där. Norskan, som hade köat för en bra plats, smsade, tio meter från röda mattan och uppdaterade mig om vilka kändisar som strosade förbi! Och jag ska säga er att har Kristine sett de, då har jag nästan det också!
Vi avslutade på Californiska Hamburgekedjan In and Out för att sedan fara hem med lite bubbel och popcorn för att kolla på det sista av galan. Nu var det tänkt att det skulle bli lite Solsidan men nej, alla tre har visst slocknat så vi får se hur det blir.

Nu så. Nu ligger de här och sussar alla tre. Allihopa ligger här i mitt rum och det känns som de här 6 månaderna just minimerades till en liten dag. För det känns som det var igår jag träffade de sist.

Strax innan 1pm var jag på plats på LAX för att möta upp de 1.15. Stod där och fick ta del av andra människors fina möten med andra resenärer, nästan så jag fällde en tår. Klockan tickade på men ingen familj. Hade nästan gett upp hoppet och ringde Carro vid 3 för att prata av mig lite. Då plötsligt står de där! Jösses Amalia vilken känsla!! Hej då till Carro och heeeeeej till Mamma, Lovisa och Sofia!

Nu ligger de här, invaderade på mitt rum, som tre små trötta grisar och sussar och snarkar och jag är så glad glad glad!

3 TIMMAR!!

Min vän Madeleine bor i Bel air och aupairar, i Jennifer Lopez gamla hus bor hon i. Gigantiskt stort och jättefint, bakgården är helt otrolig! Förra gången jag var där hade vi filmkväll i gästhuset, dock fick vi gå in hundvägen (haha) för Maddes värdmamma ville inte att vi skulle gå igenom huset av någon anledning. Men i alla fall igår så plockade vi upp Madde för att fara till Universal Studios. Då fick vi oss en rundtur i huset. HERRE GUD! Man går ju vilse.



Tänk att ens au pairår kan skilja sig så mycket beroende på i vilken familj man hamnar i. Nu ska jag inte klaga, inte alls, bara att åka till Usa ett helt år är ju en stor grej i sig, men jag åker hit och bor i en helt vanlig Svenssonfamilj som det inte är något märkvärdigt med alls och så då Madde, kommer till Usa, blir upphämtad av en limousine och bor i Bel Air, i J LOs gamla hus.
Sedan påstår jag inte att det skulle vara enklare att bo under sådana förhållanden, alla familjer har sina brister och det tror jag alla au pairer kan skriva under på. Återigen, bara att åka till Usa och vara borta ett helt år är stort nog, och då även svårt med allt vad det innebär. Men jag tycker det är lite fascinerande att ens vardag kan komma att skilja sig så mycket, när man åker under samma förutsättningar.