I lördags tog vi en sväng till Olson's. En svensk/dans/norsk (skandinavisk ju) delikatessbutik som har allt sånt som man kommer på sig själv att sakna så fruktansvärt mycket när man är bosatt här.
Till julen tar de in glögg och pepparkakor, man kan köpa kräm, kaviar, hushållsost, BALLERINA, ja allt som är värt att införskaffa sig för överlevnadens skull.
Gick ju runt i himmelriket och insåg att de bara tog cash..
Meeen, fick i alla fall ett fint kort på oss och två av gubbarna som jobbade där, danskar var de.

I somras var det Hollywoodtema på Stiftsgården, eller ja Holywood. Vi gjorde ju såklart en väldigt fin Holywoodskylt som stod sig fint uppe på kullen.



Ett måste när man vistas i denna stat är ju att se den urprungliga Hollywoodskylten, hur mäktig Stiftsgårdens tolkning än må vara.
Så ja, nu har jag sett den. CHECK.

Jag har också fått fira första advent idag.
Med Luciasång, svenskt lösgodis och adventljusstake.

Idag har jag varit mätt från gårdagens thanksgiving med turkey och min hemmagjorda äppelpaj. Den gjorde succé. I morse steg mitt morgontrötta jag upp vid 4am för att ta med S ut på Black fridayrean. Alltid fredagen efter thanksgiving är det rea på massa klädaffärer och man går upp tidigt för att shoppa loss. Det är tradition. Jag shoppade, dock inte på rean..

Resten av dagen, Ikea med Nana på julstjärnejakt utan resultat.. Vidare till Long Beach och spontanbio, unstoppable, se den! Sedan möta upp Carro för lite flanering (haha det ordet har jag aldrig använt förr. Trodde inte jag skulle göra det heller) på second street. Godnatt

Typiskt hon. Typiskt mig. Typiskt mitt Liljekvistiska liv.
Det hör till vardagen. Och det gör mig glad.

Kan jag ju förtelja eder om att jag, äntligen, tog mitt Amerikanska körkort igår. Vilken perss. Körkortet i sig var ju inte så svårt att ta, men gudars vad det har krånglat med massa papper och formulär och tagit tid. Men nu är det i alla fall klappat och klart och jag väntar på att det ska dimpa ner i postlådan inom någon vecka.
Precis när jag kom hit till Californien ändrade de designen på det californiska körkortet till det något fulare och mindre coolare. En liten besvikelse men heey, jag är med Amerikansk körkort!

Igår var även dagen då det var tre månader sedan jag flög hit till USA. Tiden går medan jag kämpar på. Ha det gött allihopa.

Och just det, jag vill tacka Al. Vilken klippa!

Blev just väckt av finfin morgonsång via telefon av Carro och Nana.

Dom dom dom dom dom dom dom dom dom dom dom Tänd ett ljus å lååt det brinna.

På radion har de börjat spela jullåtar nu. Då menar jag att låtarna går konstant, alla möjliga olika versioner av let it snow och Jingle bells, dygnet runt.

Och för att fortsätta på jultemat ska jag snart fara på Luciaövning och idag har Carro och Nana bakat kladdis till luciafikat!

(Må hända rubriken inte alls har att göra med vad jag tänkt blogga om men jag måste bara få slänga ut mig att jag är rejält förkyld och vet inte om jag vågar svälja alla slags piller och vätskor C prackar på mig. Det känns så Amerikanskt och läskigt.)

Att komma till Usa innebär ju bland annat att man får vara med och fira nya högtider och traditioner. I helgen blev jag bjuden till Kristines värdfamiljs familj för att fira en tidig Thanksgiving i och med att Kristines värdfamilj ska åka till Japan nästa vecka (Jaaa Kristine ska följa med, helt galet!).

Äcklig i håret och trött efter ett besök på ett shopping mal med Nana och en tjej vid namn Elin drog jag på mig kjol och hårband och vi for iväg till festligheterna. Gudars vilket hus. Vet inte rikigt hur jag ska förklara men det var fantastiskt fint. Och bakgården tog aldrig slut. Det är nog den jag är mest fascinerad över och får mina minnesbilder av huset att se lika bra ut som bakgården. Från gatan såg det inte större ut än min familjs hus, men så fort man kom in öppnades en ny värld upp framför en och det var folk överallt, glada och tackfulla.


Glad tjej på en del av baksidan med ett glas rött i handen. 

Så nu har jag firat min första Thanks giving. En mycket fin högtid som jag tycker man borde ta och fira i Sverige också. En dag där inga presenter existerar och man bara träffar sina nära och kära och säger gång på gång hur tacksam man är. Kan hända att det låter lite överdrivet men så var verkligen inte fallet. Blev rörd till tårar när Kristines värdmamma ställde sig upp och berättade för alla hur tacksam hon var över Kristine och hennes jobb med sina små barn. Himla fint.


Kristine med hennes värdföräldrar

Nästa vecka smäller det på riktigt. Då ska denna högtid firas igen och jag tror på riktigt att det kan bli mysigt att fira med min egna värdfamilj.

Idag har varit en väldigt givande dag när C varit hemma från jobbet på grund av trasig bil. Vi har pratat. Om allt och ingenting. Om innehållet var vettigt vet jag inte. Det var vettigt för mig och det var inte påtvingat och framförallt, det var inte under stress. Hon tog sig tid och pratade om ingenting.

Hela dagen har varit sådan och nu ska jag snart iväg till Starbucks med världens bästa Nana, tror jag. I helgen blir det Harry Potter bland annat.

Idag gjorde jag det. Ligger här i sängen och fattar ingenting. Och inte har jag sagt någonting till er eller. Men idag hoppade jag Bungy Jump. Jag och mina kära vänner hoppade Bungy Jump!!



Ska sova nu men Gudars vilken fin helg det här blev. Återkommer.

Vill verkligen vara kvar här. Så får det bli.

Idag är det the Veterans day i Usa. Man hedrar alla i det militära som offrat sina liv typ. I alla fall så är det the Veterans day och det är lika med ingen skola. Jag har inte gjort någonting. Som vanligt. Men denna dag har jag njutit. S har varit på fotbollsträning och pojkarna har varit hos grannen och haft sleepover. Har gått och kollat läget några gånger varpå Carola (mamman som är svensk) sagt till mig att gå hem och ta det lugnt. Himla skönt att ha hon som granne. Såg när jag var på väg ut att hon hade en sådan här fin månadstavla från Sverige, en sådan som man ändrar motiv varje månad. Vi hade en sådan uppe i hallen förut. Det var fint.

För att fördriva tiden ställde jag mig och gjorde pannkakor. Det blev succé. Och tog en jädra massa tid. Jag fick också beröm av pojkarna som tyckte det var duktigt att jag hade gjord hemmagjord vispgrädde. Dessa gossar (och även nästan alla andra invånare i detta land) vet mer eller mindre inte vad vanlig ovispad grädde är, här är det sprutgrädde som gäller för fulla muggar.
Det blev hur mycket pannkakor som helst, tur var väl det att Carro svängde förbi för lite pannkakslunch!






Nu är jag färdigjobbad och jättemätt på pannkisar. Tänkte jag skulle leta reda på spindeln som bor över mitt huvud vid sängen. Ge mig mod.

Carro smsade och sa att hon var hungrig igår kväll så vi överraskade Nana när hon var på gymmet och sedan for vi och plockade upp Kristine för att ta oss ut och hitta en bit mat. Första alternativet var the Diner på piren i Redondo Beach. Jag är ingen OCfantast men ni som är det, det är på den där blåa resturangen där de hänger hela tiden, där tänkte vi käka. Men nej, vägen ut på piren luktar så sjukt mycket fisk och skaldjur och det såg inte ut att vara överdrivet fräsch mat.



Vi tog oss till andra sidan piren där det var en lite finare restaurang. Vi får bord jättefint längst med havet längst in i restaurangen och börjar kolla på menyn. Inser snabbt att här har vi inte råd att äta! Frågan återstod bara hur vi skulle ta oss ut smidigt och på minst pinsammaste sätt. Restaurangen är smockfull och det är servitörer överallt. Jag får ”ett viktigt samtal om en död släkting” och tar mig ut med handen chockerande för munnen. Kort efter mig kommer resten av tjejerna undrandes vad som hade hänt med deras gråtande vän.

Som vanligt som på alla söndagar så var det Luciarep även denna. Till denna söndag hade kassarna med lucialinnen tagit plats på golvet och röda band eller glitter började diskuteras. Rött band får min röst. Och krans.

Efter övningen plockade vi upp vår norska jenta och for till Carro för att baka Pizza. Nana och jag hade vart på Grocery storen och fixat med alla tillbehörigheter så det vara bara att ta fram kaveln och börja knåda.





Kan ju passa på att hylla mina fina tjejer. Skulle verkligen inte klarat detta ståhej utan deras närvaro. Pizzan smakade mumma och att vi satt på bakgården till Carros Mansion till hus gjorde inte kvällen mindre mumma och mysig.

Chinatown har man ju hört talas som lite både här och där. Dit for vi i alla fall en sväng i lördags. På vägen dit fick jag och Nana se Hollywoodskylten för första gången, på håll i och för sig men den var där i sin egen prakt, sedan insåg jag att vi borde ha sett den varje gång vi har kört till luciaövningarna för man ser den från freewayen. Lite komiskt kanske att jag varit här i över två månader och inte tagit tag i att se Hollywoodskylten, den som man alltid vetat funnits i LA. Men men, vi planerar som fullt om man säger så.





Vi kom till Chinatown och insåg ganska tidigt att det inte fanns så överdrivet mycket att se. Dock var det mysigt att gå runt och kika in i alla små souvenirbutiker med massa olika kinesiska hantverk. För att inte tala om alla människor, tänk att det kan kännas som man strosar runt i Kina när man bara är ett stenkast från LAhetsen och alla amerikaner.

Man förälskar sig i en del saker. En av de sakerna jag förälskat mig i är Long Beach. Carro bor där, Sofia Fellin ska flytta dit. Stället är mer än mysigt, dagtid som nattetid och det tar mig drygt 20 minuter med bil att komma dit.
Där i alla fall, på Long Beach, spenderades fredagskvällen med Kristine, Nana och Carro.


Det blev grillat på SteakHouse och Nana tyckte det var extra gott


Carro och jag flummade nog oss igenom hela middagen


Palmen och jag. Inte visste jag vid detta tillfälle att "palmen och jag" skulle få en helt annan betydlese ett dygn efteråt än just bara palmen och jag...


Efterrätten blev på Coldstone. För första gången en besvikelse för mig när den nya glassorten jag provade inte alls passade mig i smaken. Mina vänner var dock nöjda med sina val av glass, sedan somnade de på en bänk. (de ser verkligen ut så där när de sover på riktigt!




Jag längtar till januari månad när Sofia flyttar dit så jag får ytterligare en anledning att hänga där ofta. Det kommer bli kanon.

Dog lite smått när jag såg den här hyllan på Whole food idag.



Åå jag är så grymt sugen på PMSte idag alltså. Låter ju gott..

Värmeböljan fortsätter här i Cali och jag är glad att jag kan koppla bort och njuta av stunden medans jag fortfarande velar och bestämmer mig hur lång vistelsen här ska bli.

Idag sitter jag med en jädra träningsvärk efter att igår ha gjort min debut på gymmet här, eller på gym var som helst. Kan knappt gå, min kära syster Sofia skypade över ett träningspass och jag är väl inte den mest vältränade människan så idag känns det! Därför spenderar jag förmiddagen med Paradise Hotel och lite mejlskrivning.



Sofia hade lyckats koppla in Webbkameran till den bärbara datorn (jättestolt över dig gumman!) så jag fick en liten rundvandring i huset hemma på Kontrollvägen och jag fick även rörligt bevis på att Sofia vattnar mina blommor. Eller det var väl mer, har du kommit ihåg att vattna mina blommor? öö nej men jag kan göra det nu, vill du se?

Nu ska jag nog snart överge PH och lägga mig i solen ett tag. Ikväll blir det Starbucks med tjejerna. Ha det fint allihopa, det försöker jag ha i alla fall.

Lördagen gick från jobbkväll till party parykväll i Santa Barbara med Carro, Nana och Carros Sverigebesök Anna. Vi satte oss i bilen och körde mot Santa Barbara, sedan visste vi inte så mycket mera. Jag och Nana trodde Carro hade koll på läget vilket senare visade sig vara fel men vi var bara glada över att få komma i väg (och jag ännu mera glad över att jag inte behövde jobba) så när GPSen tyckte vi var framme (typ mitt på en väg helt folktomt) och övergav oss, tänkte vi, eh vi stannar här på en liten parkeringsplats och förfestar lite. Och det gjorde vi. Längesedan jag skrattade så mycket. Där satt vi, en geisha, en grekisk gudinna, en sailer girl och en hippie i en bil (nej vi körde inte!!!) sjungandes på massa fina låtar och med ett glas vin i handen, jag mådde.



Santa Barbara är en studentstad och tror ganska känt för sina halloweenfester, vi tog oss vidare till campusområdet för att se om detta stämde. Ja det gjorde det. För att förklara så var det väl som en gågata i ett bostadsområde med massa studenthus. Folk ööööverallt utklädda till både det ena och det andra. Vi hade Super Mario, tomten, Barack Obama, lättklädda (jättelättklädda!) öö strippor(?), Jesus, Zlatan fanns där och självaste Bamse och Lille skutt och många många fler! Stämningen var perfekt på topp och vi strosade omkring och knäppte kort och pratade med massa folk.




Hippien, JESUS och Geishan

Nana hittade sin manliga motsvarighet till hennes kostym, the sailer man, vi stannade för parfoto var på killen som hette Stefan, börjar prata norska. Och där fick vi våra nya norska vänner och även sällskapet för resten av kvällen. Stefan med vänner var väldigt trevliga och de tog med oss till ett house party, oo så skabbigt det var där inne, väldigt fin utsikt dock.

Just nu är allt upp och ned. Dagarna går ut på att besluta mig om LA är tillräckligt värt att stanna 10 månader till i. För att citera Mysteriet på Greveholm så känns det så här: Nu är det braa, nu är det dåååligt. Nu är det braa, nu är det dåligt. Ja ni fattar. Det är sjukt svårt att det är lilla jag som själv måste ta det här beslutet. Det känns precis som att behöva göra slut med någon, samma känsla. Och jag hatar det. För jag vill vara kvar här, vill vara här året ut, det finns helt enkelt föör mycket grejer att göra här i Los Angeles för att jag ska vilja fara hem. Jag har börjat forma mitt liv och mina helger här och vännerna jag har här är guld! Kruxet kommer när min värdfamilj ger mig klump i magen. I fredags rann bägaren över och jag pratade med C och T om hur jag kände och hela helgen har jag bara velat komma här ifrån
Vill inte hänga ut de här men jag mejlar gärna er som vill, lämna en kommentar bara.

Åkte med Nana till våran kontaktperson Britt idag och pratade om min situation. När jag kom dit var jag helt säker på att jag ville börja med rematch och sätta igång men medans jag satt där vände det helt plötsligt, vad fan Emilia, du vill ju stanna, du kan inte åka hem, tok heller, det är värt att stanna, helt klart och allt tvivel och panikångesten jag känt tre dagar i sträck bara försvann. Hur som så började jag gråta mitt i allt prat med Britt var på hon, på en sekund, räcker mig en napkin box. Var tvungen och börja skratta när jag ryckte åt mig några näsdukar och säga till henne ”Britt this is sooo American with the napkins”. Kändes som i en Amerikansk film. Men som sagt. Det går upp och ner och jag vet varken ut eller in, den som vill ha ett tydligt svar får banne mig vänta, kanske i tio månader, då ska jag säga om det var värt det eller inte.