Igår kväll satt jag och mina värdföräldrar och kollade på tv och pratade (känns fantastiskt att kunna skriva att vi gjorde det, wohoo). Började prata om bio och jag delade med mig av mitt första biobesök, jag och Lovisa var och såg Lejonkungen emd mamma eller pappa och vi grät oss igenom hela filmen och hela vägen hem, när vi tillslut slutade gråta ville vi ju förstås återberätta filmen för mamma eller pappa som var hemma och väntade. Det tog väl en sekund innan gråten var framme igen och mor och far tänkte väl att vad i Herrans namn har de för barn!

Men i alla fall. Min värdpappa började då i alla fall berätta om när han skulle förklara för äldsta dottern, som då var 6, att hennes farmor hade gått bort och checka så hon förstod det här med döden. Han började förklara att de inte skulle kunna ringa farmor igen och att hon inte kommer kunna hälsa på på födelsedagar men att hon finns med oss i våra hjärtan osv. Var på A frågar, som i Lejonkungen pappa? Ja som i lejonkungen, vad skönt, vilken fin symbolik tänkte M. Men då frågar A fundersamt igen, Så när blev farmor slängd utför en klippa?

Det tyckte jag var lite kul! Nu ska jag äta lite mjölk med flingor. Tjing!